Det går som tåget…

Käft smällarna har varit många. Inga som gått obemärkt förbi. I början va smällen tillräckligt stor. Att bara gå på promenad med hunden. Åka på ”stan” va helt omöjligt. Smällar man fick av på minnelse, va inte värt besväret. Hålla sig hemma va många gånger bättre. Promenaderna har med tiden blivit längre. Smällarna finns, men går obemärkt  förbi. Smällar jag fått, smärtar mig inte, så mycket längre. Det går som tåget.
TACK ALLA NI SOM FÖLJER MED…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *