0
0
Polis förhören skulle fortsätta. Lika illa jag mådde över det då, lika illa mår jag över det i dag. Just nu! kommer jag inte kunna skriva. Fortsättningen där jag avslutade. Att beskriva i detalj, det jag tog upp i polisförhör om det ”hårda”livet. Har funderat ettag hur jag ska gå vidare i beskrivningen av förhören. Känner nu att jag får vänta lite till med det. Jag hoppar nu över det kapitlet och får fortsätta med andra avsnitt. Jag vet det blir lättare i boken. Där kan jag nog gömma mig mera, bakom texterna. Att berätta mina upplevelser och hur jag levde med det. Det är svårt när man nu har distans till så mycket. När jag går igenom smsen och mailen. Man hittar så mycket ”sjuka” saker som att tänkandet inte alltid va så realistiska. Då såg man inget annat än kaoset och hur man försökte ändra på sig själv hela tiden. Jag vet att det finns mycket bilder. Inget att göra åt, sa polisen. Hur mycket jag än ville, kan man inte ta bort bilder. Något jag får leva med hela livet. Det ”hotades” med att skickas vidare. Jag vet också att det så gjordes. Ej något som erkändes. Men när det skulle skickas bilder till en ”syster”. Fattade nog en del, hur dumt det skulle bli. Knappast jag själv som hade bilden inte heller tagit den. Jag tog upp det i förhören. Bad om att få hård disken rensad på allt som va på mig. Inget som erkändes. Det sas de va jag som va drivande i det.
”Berätta för alla hur sjuk jag va. Fick aldrig veta svaret på det”
