Käft smällarna har varit många. Inga som gått obemärkt förbi. I början va smällen tillräckligt stor. Att bara gå på promenad med hunden. Åka på “stan” va helt omöjligt. Smällar man fick av på minnelse, va inte värt besväret. Hålla sig hemma va många gånger bättre. Promenaderna har med tiden blivit längre. Smällarna finns, men går obemärkt  förbi. Smällar jag fått, smärtar mig inte, så mycket längre. Det går som tåget.
TACK ALLA NI SOM FÖLJER MED…

Föregående inlägg Hämnas med “fel” bild…
Nästa inlägg Statist häng…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *