Sanningen har också en mening…

Polisförhöret fortsätter.

– Jag hade berätta om det första tillfället han gick “crazy” på valpen. “finns att läsa i mitt förra inlägg”
– Eva började skriva igen. Ljudet från tangent bordet kändes som hårda slag i huvudet. Hjärtat slog så hårt att det va svårt att få syre. Den obehagliga känslan av det som hänt påverkade mig så mycket. För mig hade det ju aldrig hänt. Det fanns inte i verkligheten. Jag visste bara att det va sant.
Eva tittade upp mellan slagen. Hon tittade mig strängt i ögonen. Så jag skulle förstå att det va sanningen som skulle berättas. Lisbet tittade på mig mest hela tiden. I stunden önskade jag att hon tog över min röst och berättade. Sanningen va ju overklig. Nu skulle jag berätta om andra gången det hände.

“Vrålet, ylandet, smällen. Jag kände igen ljudet. Det ljudet fanns i alla mina celler i kroppen.
Jag for ut ur badrummet på övervåningen. Såg hans ryggtavla i trappen. Hunden hänger från hans hand. Han har ett kraftigt grepp om hundens hals. Och vrålar  “JAG SKA DÖDA HUND JÄVLEN, jag ska döda den”. Valpen hade kissat i trappen. Dropparna från  den lilla pölen rann ut under springan i trappen. Ner på golvet i hallen. Jag sprang efter. Barnen rusar ur sitt rum. Jag skriker!
” Ta hunden,  och spring ut på gatan”. Hjälp oss, hur fan blir det nu. Jag får en blackout. Jag minns knappt hur det gick till. Jag hör bara vrålen, gapet skriken. Tumultet som uppstog va horribelt. Jag vet jag skrek ” din djävul”. Personlighets förändringen i det ansiktet va alltid lika skrämmande. Jag hade sett det förut. Svettningarna, de kolsvarta ögonen, munnen som ett hårt streck i det högröda ansiktet. Djävulen som kom fram. Jag kände hårda händer runt mina armar, knuffen jag fick och landade hårt på rumpan framför soffan. Jag reser mig. Han sliter hunden ur barnens armar. Och kastar in valpen i sin bur, drar upp dragkedjan. Och gapar ut. ” Ni ger fan i hunden”. Efter det ser jag bara hans ben i trappen upp. Allt blev tyst. Döds tyst. Jag hör bara mina egna tårar. Inte ett ljud från buren. Låga röster från rummet på bottenvåningen. Min dotter, hans son. Lillkillen sov på andra våningen. Omedveten om vad som just hände. Hela natten satt jag på golvet vid buren. Jag va i chockad. Det ekar i huvudet.
“Jag ska döda hund jävlen”.
Det va tomt. Det finns inga känslor kvar. Bara jag själv, och en sovande hund i sin bur…

Sanningen är svår. Och jag blir så ledsen. När jag skriver detta ur mitt minne. Rinner tårar på mina kinder. Det är så svårt att skriva om. Det ligger så hårt i mitt inre. Jag valde att inte använda mig av detta senare. Kunde inte förmå mig att låta barnen vittna. Det hade heller inte gått!!! Då barn blev ombedda att inte minnas någonting.
Ord mot ord. Gav ingen mening. Men jag berättar den ändå.
SANNINGEN HAR ALLTID EN MENING.

2 thoughts on “Sanningen har också en mening…

  1. Det gör mig så ledsen att läsa allt du har fått gå genom.
    Du har min beundra Pia. Det krävs styrka för att stå ut med så mycket lidande och dubbelt så mycket styrka för att ta sig ur det.
    Visdom är helad smärta, säg det och du är bevis på det.
    Ha en God Jul fyllt av glädje och kärlek <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *