0
0
Inte kunde jag tro att kampen efter jag lämnade relationen skulle bli det svåraste. Att resa sig och gå, att vända ryggen till och aldrig mera ses sig om. Det blev min egna kamp att övervinna rädslan att inte klara sig. Klara sig utan drogen av medberoende som om en psykisk/fysisk misshandel lämnar efter sig.
För sista gången reste jag mig. Förnedringen som skett de sista veckorna, satt som en bedövning i min kropp. Jag hade ingen känsel i benen när jag lyfte mig upp från stolen. Stegen jag tog, låg länge i luften. Benen rörde sig, men inte jag. Läpparna va bortdomnade när jag satte cigaretten till munnen. Jag kände inte halsblosset som jag kraftigt drog ner i lungorna. Solens ljus runt mig bländade mina ögon från att se. Högsommar värmen idag, va en plåga av svett. Jag mådde illa. Jag ville kräkas och spy. Men min kropp kunde inte ge mig dom reflexerna. Jag hulkade drog ett djupt halsbloss, kippade efter andan och flöt vidare. Svetten som torkade i skuggan och blåsten, fick mig att frysa till is. Min hjärna va inställd på att fly. Jag såg mig inte för när jag korsade vägen till busshållsplatsen. Jag skulle ändå inte känna om jag kraschade. Smärtan va bedövad och jag hade ingen känsel kvar. JAG RESTE MIG OCH GICK.
Det gjorde jag.
