0
0
TACK MÅBRA!
Och Tack Anna!
Jag gjorde föreställningen av 4 1/2 år på 3 timmar.
Anna satt stum och fyllde sitt kolleger block, fullt av ord och formuleringar.
Jag berättade med inlevelse min historia. Som en teater föreställning gestaltade jag mina år. I tre akter berättade jag! Början, mellan och slutet. Orden som kom och meningarna som bildades. Blev en monolog av obehag. Höra berättelsen kändes nog obegriplig och behövde nog sin undertext. Datorn stog bredvid som en sufflör med sitt innehåll, så jag inte skulle glömde bort orden. Jag frågade med jämna mellan rum – ” Förstår du vad det handlar om?”
Ibland fick jag ett nickande ja, ibland ett högljudt Nej!
Det du säger verkar påhittat.
Jag förstår Annas undran. Jag har undrat med.
Men det jag berättar om fanns i min verklighet.
Pjäsen tar slut.
Och jag drar för redon. Jag står inte längre bakom ljuset. Jag står framför.
Jag niger och bockar, tackar för mig.
Anna ler och ger mig en eloge med Varma kramar och ett lycka till.
Tack Pia!
För att du bjuder in, och låter andra ta del av ditt livs föreställning.
