0
0
Att leva med en man som alltid har kontroll är som att leva i karantän, du är isolerad från omvärlden och tillvaron du lever är ensamt.
För mig va vilan och återhämtningen på jobbet, där kunde jag slappna av och vara mig själv. Där va jag inte ständigt övervakad och bevakad. Jag kunde äta en lunch med en kollega. Dricka en kopp kaffe med en kund. Skratta när jag ville. Här kunde jag också få håret tvättat av en kollega utan att vara rädd för att slösa på varmvattnet. Jag kunde vila, skratta och gråta när jag ville utan att få de hatfulla ögonen på mig, eller orden som satt som piskrapp mot kinden. På vägen hem kunde jag svänga förbi min syster, eller ta en snabb fika med någon av barnen. Det syntes aldrig på kontokortet! då jag alltid sparade kontanterna från kassan i min väska. Jag kunde tanka bilen för en extra hundralapp utan att riskera att bli påkommen med slöseri av bensin. Jag kunde lätt svänga förbi stallet och ”smyg hämta” dottern en extra gång utöver de 4a gånger jag i månaden va tilldelad. Att köpa ett paket tuggumi utan att bli anklagad för att slösa. Jag kunde röra mig fritt även om mobilen hade installerats med att hitta mig. Då kunde jag lämna mobilen på salongen och smita ut utan att bli tryckt mot väggen när jag kom hem. Detta är händelser från mitt tidigare liv. Hade även en coronakris hänt då. Det vill jag bara inte tänka på. Min salong va min vila och återhämtning.
En vardag för kvinnor och barn som lever i dessa relationer blir ytterligare en karantän av coronakrisen en katastrof. Alla trygga säkra platser försvinner. En mormor eller farmors varma famn till barn som far illa. En mammas trygga lunchrum utan en pisksnärt. En kollega att dela en åsikt med utan att få bli kallad Din dumma kossa. Att nu bli tvungen att va hemma med förkylda barn eller en rinnande näsa själv är förödande.
Man ser en ökning hos kvinnojouen och efter frågan på skyddat boende är enormt. BRIS har fått kalla på extra personal då telefonerna går varma.
I ett sådant här kris läge är det så enormt viktigt att vi inte är egoistiska utan tänker på våran omgivning som om vi vore en enda stor familj. Se efter varanndra. Våga fråga våga lägga sig i. I dag kan vi lägga en lapp i brevlådan eller ställa frågan från ballokongen. Behöver du hjälp med något. Vi måste vara allas ögon och öron. Vi är ett samhälle i kris.
BÅDE INNAN OCH EFTER EN CORONAKRIS.
