0
0
Polis förhören fortsatte.
Vi gick in i den sista timmen av frågor och svar. Frågorna blev mer eller mindre upprepningar av tidigare samtal. Ordningen av ord i meningarna ändrades bara.
Det va oki, jag visste ändå svaren på alla frågor. Jag behövde bara säga sanningen och det ändrade inte ord och inte meningar. Det är fördelen med att säga som det va. Lisbet och Eva lyssnade tålmodigt. Samma svar på alla frågor om och om igen. Åklagaren hade önskat av Eva specifika händelse. Mycket om det ”hårda” livet som jag visste va det svåraste att berätta om. Eva tycket också det va lite svårt. Hon sa vid flera tillfällen.- Jag förstår ingenting. Jag vet inte så mycket om det liv, som jag kan läsa och se hur ni har levt. Inte jag heller. Det bara rullade på. Inte visste jag hur, och var gränserna gick. Mina gränser hade suddats ut. Gång på gång räckte jag inte till. Så jag steg över mig själv och fortsatte leverera det som va bestämt. Men det räckte aldrig. Gränserna flyttades bara fram. Jag berättade och berättade. Lisbet snurrade nervöst på stolen. Och Eva stirrade ner på tangent borde. Hon skrev ihärdigt ner svaren som åklagaren specifikt frågat om. Att Avtalen varit många bevittnade mailen och smsen om. Eva läste dom om och om. Hon skakade på huvudet och sa- Det är ju rena affärsuppgörelser. Jag sa till Eva – Men jag skrev på. Jag ville bara det skulle bli bra. Och visst, när jag levererat det som stog. Sa han bara – Jag älskar dig bara mera. Något Svensson liv vill Jag inte leva. Ställer du inte upp på det Jag vill. Byter jag ut dig mot någon annan som är villig. Dom är många. Så då åker du ut.
Jag gjorde allt för att bli älskad. Han sa i sina förhör.- Det är Pia som varit drivande i det. Jag kunde inte förstå det. Det va ju han som satte upp kontrakten med reglerna om hur han ville leva.
Eva och Lisbet började tala i avslutnings fraser. Eva ställde sig upp. Tog min hand över skrivbords disken. Drog mig runt och omfamnade mig i en varm kram. Hon såg mig i ögonen och sa – Du är modig Pia. Att du orkar berätta så livfullt det du varit med om. Lisbet väntade utanför dörren. Hon tog min hand som Eva släpp i från sig. Vi tog sällskap ut genom dörren. Ute va det mörkt som natten. Kylan va ihärdig när den trängde igenom jackan som jag bar. Nu va det bara att vänta. Tills Han skulle få sin kallelse. Det visade sig skulle ta tid. Nästan 3 månader.Under den tiden av väntan. Mådde jag så fruktansvärd dåligt. Att jag inte ville leva.
Det skrevs ” Jag va den bästa han haft i sängen”.
