0
0
Tidens tankar flöt över vattnet, blankt som spegelskärvor runt öar och kobbar. Stillhet och ljudlöshet bryts bara tillfälligt av en fågels oskyldiga sång eller när vattenytan bräcks av en fiskstjärt. Att man där får lov att vara i sin egen värld av tysthet, där tankar får vila och kroppen får lugn och ro. Det är så omvälvande att man inte tror, tror det är sant. Rädslan av känslor suddas ut och försvinner över vattnet. Solen skingrar de mörka molnen, ljuset slår i vassen, bildar färger och nyanser som blir magi i skymningens spegelblanka yta. Kroppen formar sig efter de lugna rörelser båten ger. Små rörelser som vaggar blodet av och till. Det är så tyst av stillsamhet, sällsam känsla av verklighet. Skräddans tunna ben dansar över den blanka ytan. Det lugna vattnet blir kraftfullt och bär vad som helst. Även små indianer som älskar dansar balett.
”Att jag sen inte fann mod nog att få upp fisken i båten är en annan historia”
Ibland är resan bättre än målet för upptäcktsresanden, speciellt om man inte vet riktigt vad som är målet