Telefonen har tystnat. Tanken på att ställa mig bakom frisörstolen, – Nu! känns som att bestiga Mount Everest. Jag går inte ut, – Än! För mig att gå genom stan, ta en fika, gå på bio, – Nu! känns för mig, – Än! aldrig i livet. Saknaden av glädjen finns fortfarande kvar hos mig, – ÄnNu!

Föregående inlägg Jag tänkte inte klart…
Nästa inlägg Moral, etik och empati…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *