0
0
”Jag va rädd, jag va rädd, jag va jätterädd”
För 30 år sedan hade jag fått erfara Sveriges psykvård, det va ingen trevlig upplevelse.
Jag blev utnyttjad och in låst. Fick skriva på kontrakt jag inte klarade av att följa.
Det hette. – Går du inte upp 2 kg i veckan får du inte permission.
Jag led av svår anorexi och hade då inget val än att vistas på avdelning.
Efter tre månader skrev ja ut mig själv.
Jag va då beroende av mediciner och vägde 38 kg.
Det är min erfarenhet av psykvården.
För ett år sedan. Skulle jag igen få erfara.
Hur skulle det vara?
” Väl inne hos Dr Zsolt.
– Där stog han i sin läkar rock. Det va första gången jag såg honom i den. När vi träffas under veckorna är han mera privat och tar emot mig på sitt kontor.
Det va första gången han såg mig osminkad.
I en kropp som inte längre orkade stå emot.
Jag fick mitt rum, min säng.
Alla mina saker gicks igenom. Inga sladdar, snören eller bälten va tillåtet.
Inga glasflaskor, inga tändare.
Hur skulle jag göra nu! när jag skulle röka?
Vad ska jag tända min cigarett med? Jag rökte i princip hela tiden. Mitt sätt att överleva.
Mobilen och datorn skulle jag få be om lov för att ladda.
Vi gick igenom matsalens tider, rutiner kring mediciner.
Det va lugnt och tyst på avdelningen.
Varmt med dämpad belysning.
Hemtrevligt på någotvis.
Skräcken hade lagt sig.
De första dygnen sov jag mest hela tiden. Jag fick hjälp med sömnen och den värsta ångesten.
Över vaket va ofta, en tillsyns grad 4.
Det är den man får, när oro finns om det inte skulle gå.
Fyra gånger i timmen öppnades dörren och mjuka röster frågade. – Hur mår du? Hur går det? Vill du ha sällskap eller fortsätta sova? Vi kan hjälpa dig mera, bara säg till.
Känslan av tillsynen va skön. Jag blev lugnare av den.
Dom kom med information om min säkerhet, telefon nummer till olika kvinnofridslinjer för vålds utsatta.
Under de kommande veckorna skulle jag få uppleva värme och trygghet.
Jag va inte längre rädd.
