0
0
Att nå vägens ände öppnade upp nya vägar. På den vägen går jag barfotad. Jag behöver inte längre skydda mig för stenar, skärvor och skam. Det är vägens underlag som ändrar sig, för att mina fötter ska få en behaglig vandring. Vägens ände tog inte slut. Det är en annan väg nu och den är min. Jag tar inte längre genvägar för att tro att det skulle bli enklare, det tjänade ändå inget till, jag kom aldrig fram ändå. Om jag så hade sprungit flyttades mållinjen längre fram. När jag till slut stannade, fanns bara en vilsen själ kvar och det va jag. Min väg är inte längre utstakad för att duga till. Jag behöver inga genvägar, det får ta den tid jag behöver. Den är rak nu och jag lämnar den inte. Vägens ände hade inget slut, det va början på något nytt.
Så fint uttryckt Pia! Kram
TACK Anna, du är med mig på denna väg, tillsammans har du och jag gått hand i hand. En verklighet som blev boken.