Vem erkänner ett brott. INGEN…

Väntan mellan förhören med mig. Och att jag inte visste, eller fick veta när hans förhör skulle ske. Eller hur han skulle bli meddelad. Skulle polisen hämta in. eller får han ett brev. Han fick ett brev. Det va ingen fara för mitt liv. Då meddelas det med skriftlig kallelse. Samma dag som det brevet fick sin mottagaren. Samma kväll fick jag ett sms och mail på FB. ”Han va besviken” läste jag. Besviken tänkte jag. Besviken fanns inte för mig. Jag va inte besviken. ”Att vi nu inte kunde ses något mera”, om det nu inte skulle bli i tingsrätten”!. Ses igen tänkte jag. Jag som inget annat önskade än att vi aldrig hade mötts vid första ögonblicket. Den enda jag nu önskade att ses med, va mig själv. Se mig själv i ögonen och säga förlåt. Förlåt Pia att jag träffade falskheten. Att jag valde fel väg, den där sommaren i juli 2011. Jag hade ju inte valt att göra en polisanmälan för att ”vi skulle ses igen”. Den meningen i det meddelande gjorde mig lättad och ”glad”. Av det påståendet kände jag ännu mera att jag gjort det rätta. Det jag upplevt finns och fanns. Jag vet inte. Men det va känslan jag fick av den raden. Och det gjorde mig ännu starkare. Jag förtog nu vad Eva menade med det hon sa.- Jag förstår hur dessa män tänker. Nu förtog jag det med. Och jag visste jag gjort rätt. En makering. Man behandlar inte mig som ”skit”. Man kallar inte mig ”värdelös”. Man slår inte, man hotar inte mig. Eller sätter mitt psyke ur spel. Dagen där på ringde jag upp Eva på polisen. Berättade om meddelandena. Hon sa rappt och skarp att det va inte oki. Att hon skulle under dagen ringa upp mottagaren av kallelsen. Tala om vikten av att inte kontakta mig. -Det blir över grep i rättssak. Och kan bli en del av ett åtal. Jag hörde inte ett ljud efter. Vare sig från den kallade eller från ”företaget” som han ägde. Med tanken på polisanmälan som blev gjord 2013. Då jag va på ”möte” med det stora företaget. Så fanns ju ändå tanken att det skulle komma. Det fanns andra som kunde komma till ”skada” av polisanmälan. Nu blev det inte så. Utan precis som Eva och Lisbet tydligt talade om för mig som skulle ske. All skuld lades på mig. Det va jag som va psykiskt sjuk och bara ville hämnas. Jag ville bara skada honom. Han är offret. Det trodde alla på. Ingen va förvånade över det. Det är så ”dom” reagerar och säger.
Vem erkänner ett brott. INGEN…

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *