0 0
Read Time:29 Second

Skammen av att berätta, skulden man får när man förstår. Att valen man gjorde inte va jag.

Sonen va 6 år, när vi fick bo i det finaste huset i Jönköping. Lillkillen fick eget rum och skulle sova själv. Nätterna blev ibland lite ”skakiga”, då han va mörkrädd och saknade mig.
Jag ville oftast gå upp och trösta.

Han sa. – ”Låt han gråta och ropa, så lär han sig vara utan dig. Din barnuppfostran är ett skämt. Går du upp kan du flytta härifrån.”

Jag gick inte upp.

På morgonen förstog jag varför? De kissiga lakanen.

Happy
Happy
0 %
Sad
Sad
0 %
Excited
Excited
0 %
Sleepy
Sleepy
0 %
Angry
Angry
0 %
Surprise
Surprise
0 %
Föregående inlägg Lycklig ljuslykta på väg till Umeå…
Nästa inlägg Inga ord…

Average Rating

5 Star
0%
4 Star
0%
3 Star
0%
2 Star
0%
1 Star
0%

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *