Man är mållös…

Många långa telefonsamtal med alla där hemma. Ledsamheten i äldsta dotterns röst. När hon berättar om sina vänner, som fick ta del av terrorn. Hur overkligt det känns för henne som hade ”turen” att inte vara på sitt jobb denna dagen.
Vi tittar på nyheterna och hör vad som sägs. Känns obehagligt att Sverige är så nära en verklighet som andas hot och terror.


En bild på mig och min fina älskade dotter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *