Bekräftad misshandel, men än dock inte…

 

Efter samtalet med min advokat Lisbet och förundersöknings ledaren Eva på polisen. Gick jag hem med vovven. Promenaden gav mig inte längre någon energi. Trotts att även denna dag va en solig vårdag, så vände jag. Hunden va forfarande sprallig i benen. Han är inte så gammal. Forfarande valpig och stuttsig i sina ben. Vovven hade under denna långa tid av min abstinens, ångest och svarta tankar följt mig som en plåsterlapp. Dagar jag va trött och inte ville annat än ligga i soffan och titta på film, så låg han där vid mina fötter. Reste jag mig och gick till köket eller på toaletten, va han där och undrade. Han va min störta support och tysta stöd. Han följde mina känslor, lika växlande som mina egna.
Dagen efter fick jag brevet från åklagar myndigheten i Jönköping. Det bekräftade bara i text vilket Eva och Lisbet talade om för mig dagen innan. Öppna brevet va iallafall en känsla av, jag gjorde det jag skulle. Jag polisanmälde min plågoande. Min känslomässiga misshandel va slut. Nu plågades jag bara om vetskapen av det liv jag levt aldrig hade funnits. Sanningen om det livet som va ett falskspel. Där jag bara va ett verktyg för en annan människas överlevnad. En blod igel som sög näringen ur mig. För att till slut, uträknat lämna min tomma näringslösa kropp. Ett tomt skal som inte längre kunde ge honom det han behövde.
Jag hörde Evas ord som ett eko i mitt huvud. Dagen hon tog min hand efter sista förhöret. – Jag vet, om ett par år sitter nästa kvinna här på din stol. Kanske har hon fått samma som du, kanske har det blivit värre. Men jag lovar dig! Du har slagit första spiken i kistan.
Jag vek upp brevet, och läste på förta raden. Misshandel!!!

”Del ur berättelse” 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *