Det är ju jag som berättar…

Min berättelse…………

Nu har jag lyssnat på mitt avsnitt på psykopatpodden. Jag tänkte först inte lyssna, det är svårt att höra sig själv berätta om det jag själv aldrig skulle acceptera, och så sitter jag och berättar precis det. Ingen skulle väl stanna kvar i en sådan relation?
Jo, jag gjorde det, och om jag gjorde det kommer andra också att göra det.
Det gör mig så ont att veta att andra får lida som hon Pia på podden berättar.
Det är svårt att lyssna på. Men det är ju jag som berättar. Det gör mig förvirrad.

Våga va den bästa vännen…

Jag läste en artikel avLinnéa Claeson
Jag känner så igen mig i den. Både för att jag har varit den vännen och att jag upplevt mina vänners oro och frågande. Varför ska det va så svårt att lämna? Vad är det som får dig att stanna kvar?
Frågorna va många både hos mig själv och mina vänner. Svaren får man aldrig. Jag vet inte än idag vad som fick mig att stanna kvar. Jag vet bara brytpunkten när jag gav upp. Man måste nå den absoluta botten där valet mellan liv och död in finner sig.

Hur är man en vän?

Du sitter bredvid henne på golvet. De snabba inandningarna när hon försöker kontrollera gråten för att berätta om vad som har hänt är outhärdliga att lyssna på. För ni är bästa vänner, du älskar henne och du hatar när hon gråter. Men nu gråter hon. Igen.

Du frågar vad han har gjort den här gången och det är samma gamla visa. För det är ju inte första gången. Du håller om henne för du vet inte riktigt vad du ska säga, men när hon tystnar vill du ändå säga något. Något som hjälper. Och allt som finns nu är dina tveksamma, tröstande ord, hennes svarta mascaratårar och hans svek.

Hon undrar vad hon ska göra, men vad svarar du någon som redan vet svaret, men som inte vill ta in det, som vill höra men inte lyssna. Dumpa honom. Bara lämna. Det är dags att gå. Hon vet. Du vet. Men vad svarar du?

Helst hade du ju bara skrikit det rakt ut: GÖR SLUT! Men hela tiden måste riskerna balanseras. Om du tjatar för mycket eller är för hård finns risken att hon dumpar dig. Det blir för jobbigt. I destruktiva förhållanden är det vanligt att den drabbade blir isolerad, och det enda som är värre än att hon är med honom är ju att hon plötsligt bara har honom.

Det är en skör balansgång, för samtidigt vill du inte spela med i spelet, inte förminska eller normalisera hans beteende.

För det gör hon ju själv redan så det räcker och blir över: förminskar händelser, uppfinner ursäkter, skyller på sig själv och skjuter hela tiden på det som borde vara det oundvikliga – uppbrottet. Så är det inte ditt ansvar som kompis att ge en reality check, påminna henne om att hon förtjänar mer, sätta de gränser hon inte sätter och vägra underhålla den relation som gör att hon mår skit?

Någon måste väl våga säga att han är dum i huvudet? Någon måste väl sluta sitta och skratta med och vara artig på middagar när du vet att han var en skitstövel senast igår?

Men samtidigt vet du ju att det är upp till var och en hur och med vem man väljer att leva. Och dessutom vet du att om du pressar för hårt kanske hon inte längre vågar öppna upp för dig längre, plötsligt utspelar sig hela hennes liv bakom ridå, ingen som har insyn. Eller så klipper hon helt. Och om det inte är hon som klipper: hur länge ska du själv orka ha de här samtalen? Lyssna på samma händelseförlopp, dela samma smärta, ge samma råd, bara för att få samma resultat: hon blir kvar.

Till slut finns nästan bara tjat och eko kvar av vänskapen, för att såret från den gemensamma smärtan blivit för stort. Du vill inte släppa taget om henne, men förstår samtidigt de vänner som redan har lämnat. De som till slut inte orkat mer, eller helt enkelt har gett upp. Och de andra vännerna hon hade, de som sa ifrån, som hon själv lämnade.

Och ju fler som lämnar henne, ju ensammare hon blir, desto svårare får hon att ta sig ur, ta sig tillbaka. Tillbaka till vad? När han är hela hennes värld är det nästan omöjligt att lämna.

Så vad säger du? Kanske torkar du bara hennes tårar, smink och snor medan du stilla upprepar att du kommer finnas där och att hon förtjänar bättre, väntar och hoppas att hon lämnar till slut.

Vad du än väljer att göra kommer den här osäkerheten finnas kvar. För om det inte ordnar upp sig för din vän kommer nog frågan alltid att eka i ditt huvud:

Borde jag ha gjort mer?

Profilbild Linnéa ClaesonavLinnéa Claeson

 

 

Tobias Höckert…

Jag följer Tobias fb-sida och finner mycket av den information, kunskap och lärdom man behöver om personer med personlighetsstörning som narcissm och psykopati. Han har också nycklar att låsa upp oss själva att få läka och till viss del förstå, men absolut att lägga skulden i från oss. Följ Tobias han har svar på många frågor.
Text tagen från Tobias fb-sida
En kärleksfull förälder värderar och uppskattar barnet som det är och ger barnet kärlek och näring så att det kan växa upp och bli den bästa versionen av sig själv.

Den narcissistiska föräldern däremot, ser barnet som en förlängning och en reflektion av sig själv och anser barnet vara deras ägodel. Barnet förväntas skänka föräldern något slags fördel eller makt i livet, ofta som ett slags trofé eller marionett. Alternativt ser den vuxna på barnet som en börda eller ett irritationsmoment för den narcissistiska föräldern – ofta både och.

🌱 Den 8/5 startar den fem veckor långa webkursen ”Att växa upp med narcissistiska föräldrar”. Kursen ger dig verktyg och strategier att förstå vad du varit med om som barn, att undvika att falla för manipulatörer och lära dig sätta gränser och säga nej.
.
https://www.eventbrite.com/e/att-vaxa-upp-med-narcissistisk…

Bilden kan innehålla: 1 person, text

Jag reste mig och gick…

Inte kunde jag tro att kampen efter jag lämnade relationen skulle bli det svåraste. Att resa sig och gå, att vända ryggen till och aldrig mera ses sig om. Det blev min egna kamp att övervinna rädslan att inte klara sig. Klara sig utan drogen av medberoende som om en psykisk/fysisk misshandel lämnar efter sig.

För sista gången reste jag mig. Förnedringen som skett de sista veckorna, satt som en bedövning i min kropp. Jag hade ingen känsel i benen när jag lyfte mig upp från stolen. Stegen jag tog, låg länge i luften. Benen rörde sig, men inte jag. Läpparna va bortdomnade när jag satte cigaretten till munnen. Jag kände inte halsblosset som jag kraftigt drog ner i lungorna. Solens ljus runt mig bländade mina ögon från att se. Högsommar värmen idag, va en plåga av svett. Jag mådde illa. Jag ville kräkas och spy. Men min kropp kunde inte ge mig dom reflexerna. Jag hulkade drog ett djupt halsbloss, kippade efter andan och flöt vidare. Svetten som torkade i skuggan och blåsten, fick mig att frysa till is. Min hjärna va inställd på att fly. Jag såg mig inte för när jag korsade vägen till busshållsplatsen. Jag skulle ändå inte känna om jag kraschade. Smärtan va bedövad och jag hade ingen känsel kvar. JAG RESTE MIG OCH GICK.

Det gjorde jag.

Välkommen hem…

Vackra ord fyller de vita bladens sidor. Ord av längtan och lusten att leva.
Fly inte, va inte rädd. En kamp jag få ta.
Att övervinna rädslor som väcker starka känslor.
Man vill, men vågar inte.
Välja vägen som känns säker att gå på. Drömma och längta.
Jag vill inte vara rädd, jag vill bara förstå.
Välkommen hem! jag längtar så…

 

Äg din egen tid…

Min tid…

När det inte står rätt till:

Du bli kritiserad att ditt jobb tar för mycket tid
Du får en svart blick när du svarar i telefonen
När vänner undrar varför du aldrig vill ta en fika på stan eller en AW
Du känner dig som en kriminell när du vill träffa dina barn
Han pratar över huvudet på dig/ om dig när du står bredvid
När du blir stressad av att inte komma hem i tid
Du passar på att göra egna saker när du vet han är upptagen med annat

Vad jag läser, ser och hör är att när magkänslan reagerar på att något känns fel. Då är det sannolikt det.

ÄG DIN EGEN TID. DET ÄR DIN RÄTTIGHETER.

 

En makt-lös plats…

Att lämna ett narcissistiskt förhållande är extremt svårt, i princip omöjligt.
Den ljugande idioten tar bort din självkänsla och självrespekt. Allt är ett makt-spel.

När han är färdig med dig har du ingen styrka kvar att gå vidare. Att lita på människor är det sista du gör, för du är tömd på tillit.

Först efter du har överlevt den långa och smärtsamma resan tillbaka och när du inser att det inte var ditt fel att han behandlade dig illa, och att han fick dig att tro på saker som inte var sanna. Då kan du se på det livet från en annan plats än i hans makt.
Ditt nya liv blir makt-löst.